”At the end of the storm there’s a golden sky and the sweet silver song of a lark.”

Huliganerna på Anfield Road överröstas för en gångs skull av de öppna gatornas kärlekssupportrar. Hamnarbetarna blir stående vid sina packlårar för att följa processionen. Liverpool är förvandlat. 

För drygt två veckor sedan avslutades framgångsrikt ännu en europeisk melodifestival. Tävlingen höll som vanligt högsta klass. Texterna väcker associationer till T.S. Eliots poesi. Ur vokalisternas strupar flödar den okonstlade sången. Ingen borde förbigås, men om jag ska lyfta fram några artister får det bli den finländske rapparen med bar bringa, neongröna puffärmar och rörlig tunga. Han inleder numret instängd i en liten stuga, som han sen tar sig ut ur. Det är oupphörligt fängslande. Den tyske hårdrockaren ömsom viskar, ömsom vrålar, i sin röda fågeldräkt. Han har valt att sjunga på engelska, möjligen för att sona sin historiska skuld. Medlemmarna i det kroatiska pojkgubb-bandet framträder i kalsonger. Vi får av kommentatorn veta att de tidigare har tagit av sig nakna på scenen och dessutom haft modet att kritisera katolska kyrkan. När de nu trots detta infinner sig i M&S Bank Arena river de, inte oväntat, ner applådåskor.

Kärleksdrycken töms. Sjutton dagar och sjutton nätter har jag vakat. Det känns som en evighet. Abstinensen bemäktigar sig min mellotörstande kropp. Vi skulle kunna ha det såhär jämt, tänker jag där jag ligger i syrenbersån. Varken Thomas G:sons hår, Loreens naglar eller själva Melodifestivalen får sluta växa. Redan 2002 hade vi deltävlingar före finalen. Mellovåren omfattar i nuläget sex veckor. Men ett år innehåller 52 veckor.  

Geografiskt ges också möjligheter att skala upp verksamheten. Europabegreppet är föränderligt. Om det finns plats för Australien finns det plats även för Paraguay, Afghanistan och Somalia. Mitt Europa bygger inga musikaliska murar. Den stora eurovisionen fyller globen. Inte bara Globen i Stockholm. Inte bara The Globe vid Themsens södra strand. Hela globen. Nu suddar vi ut gränserna. Nu ritar vi om kartan. Schlagern sätter kontinentalplattorna i rörelse. Gemensamma tevesändningar av de nationella finalerna i världens 246 länder torde vara en smal sak. Årets sista tredjedel reserveras för uttagningar till finalerna.

Vad kommer då detta att kosta, frågar vän av ordning. Mitt svar: vi har råd. Varje tioårig knarklangare, varje trettonårig våldtäktsman och sextonårig mördare hade kunnat omvändas av kärleken från Eurovision. Om de godhjärtade aktivisterna får rätt exponering kan våtmarkerna återställas. De potentiella samhällsvinsterna är enorma. 

Jag tycker mig hur se Liverpoolsupportrarna tar av sig sina röda matchtröjor och sätter på sig regnbågsstället. Hamnsjåarna ansluter till kärlekskaravanen. Uteliggarna reser sig från marken. Regnbågskören expanderar. Volymen ökar. Sången stiger mot himlen.

”You never walk alone!”