(Svenska Dagbladet 25/6)
Jag står framför det magnifika teaterhuset i Norrköping. På fasaden kan man läsa Esaias Tegnérs devis: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje.” Det är i slutet på maj. Scenkonstbiennalen och sommaren har samtidigt anlänt till staden vid Bråviken som antar formen av östgötsk idyll. Syrénen blommar. Jag förväntar mig att under denna festival och branschträff par excellence ta del av avantgardistisk spjutspets-scenkonst.
Den första kvällens föreställning är ”Befrielsefronten” av Maria Sveland. En våldtäktsman förgriper sig på Örebros kvinnor. I Svelands fiktion har förövaren cendréfärgat hår. Lo Kauppi gör samma försök att omskapa verkligheten med titeln på sin nyskrivna pjäs ”Vita män våldtar”. Jag förmodar att en sådan titel helt enkelt säljer bättre på den marknad som aldrig utsätts för den riktiga marknaden.
Jag tar en titt i programbladet för att bli klar över vart jag ska gå härnäst för att se teater av högsta klass. ”Fäboland” beskrivs som en matriarkal utopi om kvinnor som arbetar hårt, umgås och har det lite ”gött och mansfritt”. ”Missionären” handlar om lesbiska, kristna missionärer i Västerbotten under 1900-talets första hälft. Mitt val faller på ”Mens”, en föreställning som vänder sig mot det patriarkala samhällets reducerande av den menstruerande kroppen. På väg ut genom dörren efter att ha sett denna föregivet tabubrytande show funderar jag aningen förfrämligad över om jag även ska besöka publiksamtalet om ”föreställningen” ”Mens”. För att där fråga hur man bedömer den konstnärliga kvaliteten i verket. Inser i samma ögonblick att risken att avfärdas som ”mansplainare” och ”högerextrem” är överhängande. Så jag avstår.
Redan efter två uppsättningar närmar jag mig den politiska depressionen. För den som inte får sitt lystmäte av föreställningar erbjuder Scenkonstbiennalen dock även ett stort antal seminarier. Ett axplock av vad jag kan få mig till livs: ”Separatistiskt rum för icke-män”, ”Lesbisk frukost”, ”Vita pratar vithetsnorm”, ”Nation, national, nationalism, nationalscen”. ”Våra historier” diskuterar maktstrukturerna inom Musikalsverige idag. Vilken arbetsmiljö möts du av som yrkesutövande musikalartist och icke-man? ”Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”. Fokus ligger här på rasifieringsprocessen och hur skådespelaren tilldelas olika roller av publiken.
Är det jag upplever Scenkonstbiennalen i Norrköping eller introduktionsdagen på grundkursen i kritiska vithetsstudier på Södertörn? Jag känner mig som Dante där jag vandrar genom det identitetspolitiska infernot. Det är lika bra att säga det redan nu. Jag hittar inte min Beatrice bland de livmoderbärare som dväljs på festivalområdet. Därtill är min smak för heteronormativ och könsrollsbevarande.
Letar alltmer febrilt i listan över seminarier: ”Hon ska kännas sexig – ett samtal om kostym och stereotyper”, ”Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd”, ”Kön som masker”, ”Normfällor i marknadsföring av scenkonst”, ”De våldtagna primadonnorna – ett samtal om objektifiering, hot och patriarkala strukturer bakom scenen”. ”It’s here, it’s queer – vi tar tempen på den stolta, queera scenkonsten i Sverige”, ”Separatistisk fika för personer som möter rasism”.
Författaren Johan Lundberg skrev hösten 2015 om hur svensk teater kantrade åt vänster. Sannolikt en rättvisande bild då. Idag vet jag inte vad som kan rädda skutan från att kapsejsa.
Jag besöker flera av seminarierummen. Inte oväntat är den könspolitiska propagandan massiv. De intersektionella perspektiven aldrig långt borta. Här frodas den sanktionerade separatismen. Den progressiva sexismen. Den behjärtansvärda rasismen. Likriktningen är total. Är detta vad som menas med ”Vi gillar olika”? De som problematiserar vithetsnormen tycks alltid kunna ses som normkritiker, hur många och inflytelserika de än blir. För att vara maktlösa har de förvånansvärt mycket makt.
Det dröjer till den tredje dagen innan jag ser en ”opolitisk” föreställning. ”Breaking Point” heter den. En man cyklar enhjuling på en lina av hushållspapper. Charmigt och originellt. Antar att den uteblivna problematiseringen av hjulets rondör väcker ont blod hos somliga. Tyvärr har jag redan bokat biljetten hem.
För att teater i sin mest grundläggande form ska kunna sägas existera krävs skådespelare och åskådare. Att det är fler personer på scenen än i salongen brukar anges som skäl för att ställa in en föreställning. Den typen av teaterhändelse lär bli vanligare framöver.
Det är dags att hoppa i livbåtarna.
Esaias Tegnér gråter i sin himmel.
Follow Rasmus on