(Kvartal 2/7)

Tingsrättsförhandling. Ett märkligt ord. För vissa är förhandlingen redan över. För den mördade mannen, för hans hustru och tre barn. För hans vänner, bekanta och arbetskamrater. 

Sal 8 i Stockholms rådhus. Denna den nionde och sista rättegångsdagen finns det ett par lediga åhörarstolar. Tidningarnas kriminalreportrar är så här dags utsända på nya uppdrag. In från häktet kommer de misstänkta, en i taget, tillsammans med sin vakt. Först de tre förmodade medhjälparna, därefter den sannolike skytten. Fyra herrar frigörs från handfängsel och slår sig ner bredvid sina ombud. När alla medverkande är på plats kan man räkna till ett tjugotal personer på andra sidan den glasskiva som skiljer scenen från salongen.

Skytten har, till skillnad från medhjälparna, en kvinnlig advokat. När han anländer ler de mot varandra. Det är inte första gången tingsrätten hyser en mordrättegång, och även brottmålsadvokater har faktiskt rätt till en god arbetsmiljö. Den oklanderligt svartklädda juristen för talan med den självsäkerhet som bara den som får betalt för restid kan uppbåda. ”Tidsspillan” står det på fakturan. Den totala ersättningen för hennes arbetsinsats – nio dagar i tingsrätten och fyra i hovrätten – kommer att uppgå till 529 000 kronor. Exklusive moms. 

Den mordmisstänkte är en ung man. Att tidningarna skriver ”pojke” hjälper föga. Trebarnspappan är död och begraven. Hjälper förresten journalisternas omskrivningar? Påverkar de omedvetet allmänheten, nämndemännen och domaren? Börjar man tänka att det nog är ett misstag? En pojke kan ju inte begå ett mord. Han är ju ett barn. Barn begår inte mord. 

När man ser den gänglige 17-åringen i vit pullover, chinos och glasögon får man intrycket att han halkat in i salen på ett bananskal, att han är på väg hem för att dricka O’boy och klappa katten. Stylisten har gjort ett bra jobb. Ynglingen har nämligen inom loppet av en vecka kastat in en handgranat på en restaurang och mördat en 54-årig familjefar.

Sjuttonåringen nekar till brott. En utmärkt strategi – om det inte vore för den graverande omständigheten att hans DNA råkat fastna på samma munskydd som innehåller blod från den mördade mannen. På ena sidan av munskyddet mördarens DNA, på den andra den mördade trebarnspappans blod. Bevisvärdet är, som man säger på juridiska, mycket högt. Efter mordet har gärningsmannen åkt till Armenien. Under sin bortovaro blev han svensk medborgare, trots att han misstänktes för mord.

Till höger om den kvinnliga advokaten sitter en av medhjälparna. Han ser, när han gör entré från dörren som leder till häktet, ut som någon som äger världen. Anklagelsen om medhjälp till mord tar han lätt på, som om han kunde förutspå det annalkande frikännandet. Att hans DNA befinner sig på en av mordplatsens skotthylsor samt på flyktbilen, och att hans telefon har åkt med bilen hela vägen till och från mordplatsen, räcker inte som bevisning. Tjugotvååringens blick är död, lika död som offret och lika kall som offrets kropp. Den för medhjälp till mord misstänkte mannen skämtar under förhandlingen ofta, blinkar och ler mot sin kompis på publikplats. Bredvid sig har han sin advokat. En välkammad göteborgare som deläger en humanjuridisk advokatbyrå och oombedd ställer upp för den humanitära stormakten, mot viss ersättning. 573 000 kronor, exklusive moms. Av den summan hänförs 147 000 kronor till restid. Hela det juridiska kalaset går för detta mordmål på cirka tre miljoner kronor. Staten betalar. De totala samhälleliga kostnaderna är förstås omätliga.

Åklagaren är en medelålders man med en fysionomi som skvallrar om att han inte försummar löprundor och gympass. Ansiktet är dock fårat, och rösten förmår inte dölja sin strävhet. Han har något plågat över sig, åklagaren. Ingen kan klandra honom. Pappershögen på skrivbordet har aldrig varit högre. Mister du ett mordfall står dig tusende åter.

Förhandlingen är på väg att avslutas. Nämndemännen stirrar ut i salen med tomma blickar. En av de fyra lekmännen, en kvinna i 65-årsåldern, gäspar. Det har varit två långa veckor.

Så fattas beslut i häktningsfrågan. De tre medhjälparna försätts på fri fot. Det är en indikation på att den stundande domen för dessa blir skonsam. En uppsluppen stämning breder ut sig i sal 8. Leendena mellan den kvinnliga advokaten och hennes 17-årige protegé stegras till skratt. Även om han inte släpps denna dag utan transporteras till ett SIS-hem drar de växlar på rättens utslag. Från SIS-hemmet ska mördaren en dryg månad senare komma att rymma. Han fritas i samband med ett tandläkarbesök i Södertälje. 

”Om de är gamla nog att ta en pistol i handen och skjuta en annan människa så är de också gamla nog att ta sitt straff”, säger Torben Svarrer, biträdande chef vid Nationell utredningsenhet i Danmark i SVT:s Uppdrag Granskning från den 24 augusti 2022.

Sverige är nu inte Danmark, om än lika ruttet eller ruttnare. Några veckor efter den sista tingsrättsförhandlingsdagen avkunnas domen. Sjuttonåringen döms för mord till 2 år och 11 månaders sluten ungdomsvård. Denna dom kommer att överklagas av samtliga parter. Sjuttonåringens advokat ger sin syn på saken.

”Min klient förnekar ju brott, så vår inställning är att han ska frikännas, så klart.”

Mördarens föräldrar hävdar att deras son inte har begått något brott och överklagar att de utdömts att betala skadestånd till offrets anhöriga.

I hovrätten skärps straffet för mordet till fyra års sluten ungdomsvård. Straffvärdet för en vuxen fastställs till 18 års fängelse. För medhjälparna har åklagaren yrkat på 10-12 års fängelse. Alla tre frias i tingsrätten, såväl som i hovrätten.

Om maximalt tre år (ett år har gått) släpps 17-åringen ut. Såvida han inte rymmer igen. Det är inte olagligt att rymma, och det kostar inget extra. Han är då en 20-åring med hela livet framför sig. I det kriminella nätverket åtnjuter han redan hjältestatus.

Hjärnan bakom mordet kommer man inte åt. Den personen lär befinna sig i Turkiet, varifrån han styr den svenska narkotikahandeln.