Livet är kort, konsten är lång - till minne av Lars Vilks.

Man blir inte profet i sitt eget land, i synnerhet inte om man skojar med profeten. Kanske var det därför Lars Vilks skapade Ladonien.

Jag träffade Lars för första gången på ett seminarium i början av 2016. En skälmaktig uppenbarelse med pigga ögon som kom, sågs och försvann innan man visste ordet av. Två år senare tog jag själv initiativ till att sammanstråla med Lars och blev då varse att ett möte med honom inte är som ett vanligt kafferep. Lars medverkade i Söders Hjältar i rollen som sig själv, en sorts vandrande jude. Även vid detta tillfälle gjorde sig tidspressen påmind. Monteliusterrassen visade sig vara en svårbevakad terräng, också för rutinerade livvakter.

Hösten 2018 bjöd jag in Lars Vilks och hans flickvän att se Visselblåsaren på Teaterstudio Lederman. En metateatral upplevelse av rang. När jag gör mig beredd att äntra scenen som Julian Assange lägger jag märke till hur en av livvakterna fem meter bort monterar ihop sin automatkarbin. Allvaret släpper inte förrän jag ser Lars glada nuna i publiken.

Hösten 2020 infann sig ett större lugn. Jag fick då möjlighet att i podden på ett mer djuplodande sätt samtala med Lars om hans gärning. Livvaktsskyddet var alltjämt på plats, om än på visst avstånd.

Det finns en hel del att säga om behandlingen av Lars Vilks. En utebliven samfälld publicering av rondellhunden 2007 var det första misstaget. Som följdes av flera. Uttrycken för en stötande feghet blev med tiden många.

Jag förlorar en förebild, Ladonien en statssekreterare och Sverige sin främste förkämpe för yttrandefriheten. Lars Vilks emigrerar till konstens eviga rike. Säkert kommer han att testa gränserna även där. Göra utgrävningar. Försöka närma sig molnen. Släppa hundarna lösa. Samt då och då med ett gåtfullt leende snegla på det verk som blev hans välsignelse och förbannelse.