Likt en Frödingsk Nils Utterman dök du upp till den första repetitionen med bälgspelet under armen. ”Förgasaren är nog trasig” konstaterade du med oljiga fingrar och en min som lät förstå att verkstan inte var något alternativ. Bra karl reder sig själv. Och Storforssonen Nicklas Gustavsson redde sig själv.

Som tonsättare hade du en imponerande bredd. Verkförteckningen rymmer sånger och symfonier, körverk och kammarmusik. Som historieberättare var du likaledes förfaren. Av en händelse kom jag julen 2019 att inför en månghövdad publik spela en föreställning i din hembygd Kväggeshyttan. Efter att ha hört om detta förtäljde du med karaktäristiskt värmländskt idiom hur du och din pappa i slutet av 1970-talet i trakten såg Cornelis. Inklusive kassören och hans fru var ni fem. Men den godmodige holländaren spelade som vanligt och gav dessutom extranummer.

Vårt enda publika framträdande tillsammans blev konserten i Templet på Östermalmsgatan 69 bara någon månad tidigare, den 26 oktober 2019. Frälsningsarméns motto ”Blod och eld” skymtar i fonden. Jag hör dig uttala dessa ord med tjocka L. Du hade inte det temperamentet, var mer av en sangviniker, men inget var dig främmande. Ett minne från den dagen är att du med några herrar övar det av dig för ändamålet skrivna arrangemanget av Ulf Peder Olrogs ”På en liten smutsig bakgård”. Trots den knappa tiden och en fyrstämmig manskörs emellanåt påtagliga bekymmer behöll du lugnet. 

Så gjorde coronan entré och samarbetsplanerna fick skjutas på framtiden. Sedan kom sjukdomen. Den i sin destruktiva kraft mest ohyggliga.

Genom en ödets nyck blev den sista sång jag sjöng Olle Adolphsons ”Signaturen Karlsson – Evig vår”. Så här i efterhand hör jag den olycksbådande klangen i första versens slutrader: ”Sen såg jag dig aldrig mer.” Vart ska jag nu vända mig med min kontaktannons? 

Mina tankar går till de närmast sörjande. Till Nicklas hustru Inese och barnen Arvid och Ingrid. Min sorg bleknar i jämförelse. Jag mister en spelmansvän. De förlorar en man och en far.

Till den som hädankallar en 48-årig tvåbarnspappa har jag en del frågor. Om jag bara får ställa en vill jag förvissa mig om att logiproblemet är löst. Inte minst för att det skulle underlätta den kommande korrespondensen.

– Änglarna, de bor väl i nån sorts studentskehem?

(I klippet syns den svartklädde Nicklas, som dirigerar och trakterar flera instrument, njuta en stunds vila under det att jag sjunger.)